brrutus

Tänkte att jag skulle ta o skriva en skivrecension om en skiva jag köpte i Lördags.
Det är den självbetitlade debuten med Malison Rogue som lirar Progressiv och melodisk Metal som ofta beskrivs som en blandning mellan Queensryche och Iron Maiden.
Gitarristen i bandet heter Bjoerkborg och är en gammal klasskamrat och vän till mig men jag ska försöka att vara så opartisk som möjligt.
Bjoerkborg har lirat i flera band genom åren bland annat ett band som hette Xaiphodius som spelade in en Demo  som hette ”Far Beyond” 2004.
Även Trummisen Doc & Sångaren Zeb i Malison Rogue var med på den demon.
På den Demon fanns en låt som hette ”Neverending Dream” som jag föll för direkt och sedan dess har jag sagt till grabbarna i bandet att de aldrig kommer göra en bättre låt en den.
Xaiphodius lirade lite rakare musik och jag skulle nog placera dom i Facket Power Metal faktiskt, Men sedan dess har mycket hänt och Grabbarna har som sagt blivit mer Progressiva.
Jag har hela tiden Önskat att de skulle gå tillbaka till ”Xaiphodius-Soundet” då det var mer Lättlyssnat och jag har inte de mest Progressiva Öronen i Europa.
Har tyckt att de gjort det lite onödigt svårt för sig ibland.
Men så i Juni 2010 Hände något, Jag fick se Malison Rogue på Scenen i Sölvesborg där de lirade på Sweden Rock Festival.
Blev sjukt imponerad av det jag hörde och såg och en tanke började gnaga i min skalle…”kan jag ha haft fel i alla dessa år?!?!?!”
Därför har förväntningarna på denna plattan varit skyhöga…

Skivan inleds med ”Friend or Foe?” som är en låt jag hört tidigare då de spelade in den när de hette Ashes också.
Men denna nya versionen av låten är många resor bättre, allt har förbättrats och man inser väldigt snabbt hur mycket grabbarna faktiskt utvecklats.
Riktigt grymma gitarrer som får mig att tänka på nämnda Queensryche.
Jag fullkomligt Älskar Stämmorna i Refrängen.
Känns som att den här låten skulle vara ett ganska givet singelval för plattan.
Har faktiskt lite svårt att förstå att folk jag känner spelat i så här grymt bra Musik och jag kan inte lova att jag inte kommer bli lite starstrucked nästa gång jag träffar dom.
Avslutningen på låten när ordet Foe viskas är riktigt snygg.

Skivan fortsätter med ”The Pain You Cause” som fortsätter i samma anda som öppningslåten.
Härlig speed rakt igenom hela låten men jag kan liksom inte riktigt bli av med känslan av att jag vill slå på öppningslåten igen…inte för att denna låten är dålig utan för att öppningslåten är så sjukt bra.

Efter att ha lyssnat på öppningslåten några gånger till så lyckas jag till slut lyssna på tredje låten ”The Griever”.
Låten har ett ”luftigt” intro som är riktigt grymt.
det står ganska snart klart att de sänker tempot en del i denna låten men den håller sig ändå i samma fack som de tidigare låtarna.
Väldigt fin text på denna låten men det är trots allt den låten på skivan jag har haft svårast för.
Gillar verkligen bryggorna men Refrängen kommer jag inte riktigt överrens med.

Låt nummer 4 är ännu en låt som jag Hört innan och verkligen gillar… ”My Mistakes” heter den och är en riktigt mäktig låt som är det närmaste ballad man kommer på denna plattan.
Demoversionen av denna låten hade en lite annorlunda refräng där frasen ”Forgive me for my mistakes” upprepades mer och jag måste säga att jag saknar upprepningen lite.
Hur som helst så tycker jag verkligen att det här är en grym låt.
Det är tydligt att den är med på Plattan för att den är tillräckligt bra och inte för att plattan borde ha en Ballad.
Övergången från denna låten till nästa är en av skivans absolut snyggaste partier och för mina tankar till ”Civil War” med Guns ´n Roses.

Komiskt nog får de första 3 sekunderna av denna låten mig också att tänka på en känd låt… ”Poison” Med Alice Cooper.
Men jag blir väldigt glad när jag märker att det är ”The Lonely Road” som kommer istället.
Nu trappas tempot upp igen och jag fullkomligt ylar ”Waiting For a Sign”!!!!
Har antagligen väckt några grannar nu eftersom det är mitt i natten men det får det vara värt när det låter så här jävla bra.
Gillar verkligen avslutningen på låten med de akustiska gitarrerna.

”Scars” var den låten som imponerade mest på mig när jag såg bandet på SRF och nu när jag kan lyssna på den på skiva så förstår jag verkligen varför.
Jag har alltid varit svag för Episka och storslagna låtar.
Är så kär i refrängen på denna låten att det skulle förvåna mig om jag inte är vräkt imorgon bitti.
Massa grymma körer och underbara tempoväxlingar.
Eftersom jag själv inte är musiker så har jag ingen aning om hur jag ska beskriva det eller egentligen vad fan han gör med gitarren men 4.48- 4.58 är helt jävla underbart.
Endera har bandet blivit mindre Progressiva eller också har jag blivit mer progressiv för detta är helt sjukt bra.
Måste ge beröm till Zeb och Kören här för sången är det som verkligen sticker ut för mig på denna låten.

”We´re all born Sinners” är en låt som jag inte hört innan men jag har ändå haft höga förväntningar på den eftersom jag  tycker det är ett grymt namn på låten.
Nu är det lite högre tempot tillbaka igen och jag gillar verkligen denna låten även om jag fortfarande har lite andnöd efter ”Scars”.
Stör mig lite på att jag tycker låten påminner om någon annan låt men jag kommer inte på vilken.
I slutändan så infrias de höga förväntningarna.

På avslutande ”Everything Fades” får Zeb sällskap vid mikrofonen av Johanna Lewerin.
Tycker deras röster passar mycket bra tillsammans.
Delar av låten känner jag igen från en Äldre Xaiphodius låt som jag känt till som ”Nothing and Everything” men den kanske också hette ”Everything Fades” inte riktigt säker.
Hur som helst så är det en av mina favoritlåtar med Xaiphodius och den var Råare i sin produktion och kändes tyngre också och jag saknar faktiskt den råa känslan.
Så till en början var jag faktiskt besviken på denna versionen men efter att ha gett några chanser till så har jag blivit kär i denna också.
Och jag kan ju fortfarande lyssna på Xaiphodius versionen om jag vill…så i slutändan är jag nöjd för nu har jag 2 versioner av låten jag verkligen gillar.
I Refrängen är sången så fantastiskt bra att det blir en av skivans absoluta höjdpunkter.

Detta är en riktig jävla kanonplatta som har ungefär lika delar fart och känsla.
Mina favoritlåtar på skivan är ”Friend or Foe?”, ”Everything Fades” och Framförallt ”Scars”.
Vad gäller den gamla Xaiphodius låten ”Neverending Dream” så hade jag nog fel om att de aldrig skulle göra bättre låt för ”Scars” är bättre…Men jag blir fortfarande glad av ”Neverending Dream” på ett sätt som få låtar lyckas med.
Så vad blir slutsatsen?
Jag får nog erkänna att jag antagligen haft fel alla dessa år… och vem är jag egentligen att uttala mig om det överhuvudtaget…jag kan varken skriva eller spela Musik.
Så slutsatsen blir nog att stenar inte ska försöka lära fåglar att flyga.

Bara att lyfta på hatten och Gratulera Doc, Pete, Bjoerkborg, Zeb och alla andra som haft ett finger med i produktionen…sjukt imponerad!