brrutus

 

Det beror på vilket räknesätt och vilken tideräkning en använder, men i de flesta sammanhang skulle det nog vara korrekt att kalla mig 26. Det har varit 26 hårda år. Särskilt de sista 20.

Hur ser ditt boende ut? Lägenhet, hus, kåta? Bor du ensam eller med ett gäng spanska hemmafruar?

Tragiskt nog hyr jag ett rum för tillfället... hos lilla mamma. Det är klart, hyran är överkomlig om en inte har några problem med att ge upp all sin värdighet. Och inte kan jag ha några spanska hemmafruar här, heller. Jag räknar däremot med, och hoppas på, en snar utflytt.

Vad sysslar du med om dagarna?

Arbetslös för tillfället. Gnid in det bara. Men jag antar att jag kanske bör återuppta pluggandet till våren. Inte för att det ovanstående säger något om vad jag faktiskt sysslar med. För att svara på det, gillar jag att beteckna mig som författare. Och så är jag nästan ständigt på jakt efter ny, bra musik. Power metal, främst.

Vi känner ju dig som Torture, har du några andra Smeknamn?

Nyligen fick jag veta att jag kallas Seats VD av några familjemedlemmar. De är bara avundsjuka för att inte de har en avställd Seat redo för skrotning stående utanför sig. Och så har jag ett musikrelaterat internet-persona som jag använder när jag ska näthata.

Om man bortser från Tortyr, vad har du för andra intressen?

Bortse från tortyr, är du tokig? Jag är egentligen ganska tråkig. Eftersom att jag är introvert och relativt osocial är det mest ensamma aktiviteter, vilka jag redan nämnt ett par frågor upp. Jag gillar att författa (och att läsa, förslagsvis) och jag gillar musik. Enkelt, men trist.

Vad Läser du Helst då?

Michael Crichton är och förblir min favoritförfattare, med böcker som Jurassic Park, Timeline (som jag läser just nu), Eaters of the Dead och min favorit Pirate Latitudes. Magiskt att en lär sig så förbaskat mycket och ändå samtidigt är med om ett rafflande äventyr. Jag är även löjligt förtjust i Edgar Allan Poe, och The Raven måste vara det bästa som någonsin skrivits.

Är du inresserad av någon sport? Eller kanske aktiv inom någon sport?

Spo... ort...? Konstigt ord. Kollar på hockey när VM eller OS hålls, men annars är det bra svalt på sportintresset.

Har du något lyckonummer?

Skittråkigt svar: nej.

Vilket av dina personlighetsdrag är du mest och minst nöjd över?

Om jag börjar gilla en person och/eller en person kommer för nära så kan jag bli jävligt otrevlig. Skulle tro att det är för att distansera mig.

Nu nämnde du bara vilket personlighetsdrag du är minst nöjd över, vad är du mest nöjd med?

Jag måste ha missat ordet 'mest' under första rundan. Nu blev det ju genast klurigare. Jag är inte van vid att berömma mig själv så där värst jätteofta. Jag gillar min kreativitet, om det räknas. Jag brukar ofta hitta på historier, även om de flesta stannar i min hjärna.

Vad är ditt motto här i livet?

Inte alla världar är hela världen.

Uutela låter ju aningen finskt, är du född i Finland eller är det dina förfäder som är det?

Jag antar att föräldrar är en sorts förfäder. De kom till Sverige på sjuttiotalet bägge två, den ena från Vaasa, den andra från Rovaniemi. Själv kom jag till världen i Västerås. Uutela är för övrigt ett friluftsområde i Helsingfors. På svenska: Nybondas. Där bor 15 ensamma personer.

Nämn en person du beundrar.

Blaze Bayley. Jag menar, karln har inte precis haft det lätt. Han blev måltavlan för nästan all den kritik Maiden fick under nittiotalet, och sedan han fick han sparken till på det, precis när han trodde att det bara skulle gå uppåt. Och vad gjorde han? Körde på, med sitt eget band, starkare och hårdare. För ett par år sedan dog hans fru, han hamnade på ruinens brant, och livet verkade gå alldeles åt helvete, men han tog sig igenom med hjälp av musiken. Mycket av det går att höra på några av hans soloskivor. Idag släpper han sin musik själv, med egna pengar och han älskar det han gör, och han gör det för sina fans. Han är, i ordets rätta bemärkelse, true.

Om helt och hållet fick välja ditt drömjobb, vad skulle du syssla med då?

Räknas miljardär? Annars vet jag inte riktigt. Kanske skulle det vara trevligt att kunna leva på att vara författare, men jag skulle tippa på att en måste vara bra på det isåfall.

Om du vore ett tortyrredskap, vilket skulle du då vara?

Vilken morbid fråga. Jag tycker ju till och med piskorna och kedjorna från låten verkar obehagliga. Likt förbaskat sitter jag på wikipedia och ser efter vilket redskap som känns mest som jag, och slås av hur många sätt det finns att vara grym mot andra människor. Möjligtvis att jag skulle vara sträckbänken i von Anka-borgens fängelsehåla; en fejk, som döljer en lucka i golvet, till en tunnel som leder till skattkammaren.

Vilket möte med en annan person har varit störst för dig i ditt liv?

Jag har inte träffat några särskilt intressanta personer, så jag är rädd att svaret på frågan blir lika tråkigt. Mitt liv är faktiskt rätt så tråkigt. Men jag råkade stöta på Jon Schaffer när jag skulle till att se Iced Earth för en snart åtta år sedan, och fick skaka hans hand. Det var trevligt.

Vilka är dina 5 favoritfilmer?

Fem, bara? Räknas Star Wars som en film, eller tre? Hmm... Jag får börja med The Shining och The Good, The Bad and The Ugly, i alla fall. Två tidlösa klassiker som går hem nästan vilken tid på dygnet som helst. Och så Star Wars, men jag specifierar inte vilken, utan det blir en gissningslek. Raiders of the Lost Ark ska med också, och slutligen en riktig kioskvältare: Stardust. Döm mig inte, den är ju för fan skitgrym.

Om du i en hel vecka bara fick muntligt kommunicera med andra genom att använda ett och samma filmcitat, vilket filmcitat skulle du välja?

"P. Sherman, Wallaby Way 42, Sydney"

Vem skulle spela dig i filmen om ditt liv?

Arnold Vosloo, som spelade mumien i Mumien. Vi har samma frisyr.

Har förstått att du gillar att spela dataspel. Vilka är dina favoritspel?

Jag är inte en gamer, precis, men jag gillar att spela en del emellanåt. Vilket som är bäst är en jävligt enkel fråga. Bioshock 2 vinner med hästlängder. Det är helt enkelt atmosfären, känslan och mytologin i staden det utspelar sig i (Rapture) som har fångat mig och jag har inte kommit ut därifrån än. Skrev ju till och med The writer som en Bioshock-fanfic. Annars är jag löjligt förtjust i Mass Effect och Dragon Age-serierna.

Nämn 5 låtar som du ännu inte hört i nåt spel som du tycker skulle passa som tv-spelsmusik.

Nu kan jag ju bara tänka på låtar som jag har hört i spel. Saken är ju också den att den musik jag oftast lyssnar på vanligtvis inte direkt går ihop med narrativet i tv-spel. Däremot får jag för mig att vår gode vän Herr Ronnedal kunde ge ett betydligt mer intressant svar på frågan. Men jag antar att det kunde vara nice att köra ett mörkt, slasher-zombiespel och preja ner de odöda med motorsåg till ljudet av Painkiller.

Du är ju skribent på GetMetal.com, hur länge har du varit det och hur kom det sig att du började?

Jag tror bestämt att jag började där våren 2013. Det verkade kul helt enkelt. Och det är det.

Du får det att låta som att vem som helst bara kan börja skriva där. Blev du tillfrågad eller tog du kontakt med dom?

I stort sett kan ju vem som helst bara börja skriva där, du har ju själv läst några riktiga "guldkorn" till recensioner. Det var jag som tog kontakt, och vill någon annan få tillgång till bra musik och kan och vill skriva om det så är det bara trevligt om den tar kontakt också. För tillfället är vi ynka fyra som skriver, och bara två som faktiskt skriver bra.

Tycker du det är roligast att recensera plattor du gillar eller ogillar?

Jävla ovärt att recensera kassa plattor. Om musik inte är värd att lyssna på, hur ska den då kunna vara värd att skriva om. Bra musik är alltid bättre.


Finns det inget positivt med att få såga en skiva?

Jo, visst kan det göra det. Men jag skriver aldrig några totalsågningar, som det finns mängder att läsa av på internet, där skribenten hoppas att musikerna avlider och sådana otrevligheter. Jag försöker alltid hitta något positivt i musiken jag recenserar, även om den är kass. Det är för att jag är så välvillig och godhjärtad.

Har du någon favorittext inom musik?

Det finns många låtar som besitter outgrundligt bra texter. Men det är faktiskt klurigt att bara välja en låt. En riktig kioskvältare kanske. Moth med Hellyeah, med vilken jag för övrigt avslutade mitt medlemskap i HFL, har en text som bara... passar. "Take it all, take everything, just take it from me."

Om musiker fick lov att ha licens för att spela och släppa musik, vem skulle du då helst ta ifrån den licensen?

Jimmie Åkesson känns som ett ganska säkert kort. Eftersom att han tycker att Malena Ernman ska hålla sig till musik och inte politik, så kan ju han sluta förpesta musik (och politik).

Sysslar Jimmy Åkesson med Musik?

Tyvärr. Han stoltserar ju omkring med Ultima Thule nu på sistone, och har spelat in en cover på en av deras låtar, har jag läst. Jag tänker inte lyssna på den.

Vem är din största idol inom musiken?

Knivigt värre. Matt Barlow?

Vilka är dina 5 favoritplattor?

Seventh Son Of A Seventh Son är och förblir världens bästa skiva. Slutdiskuterat. Inga svagheter, bara episk, övermänsklig heavy metal.

Horror Show är Iced Earths magnum opus, till skillnad från vad alla Barlow-haters (och många andra) säger. Varenda låt är klockren, med Schaffers trademark-riffage och Barlow i sitt absoluta esse. Kanske hade Maiden-covern kunnat hoppas över. Bästa låten är Dracula.

Warriors Of The World klockar Manowars topplista, magiskt nog, trots att alla andra gnäller om Kings Of Metal. Här lyckas Manowar få in episk stridsmetall, opera, Amerika-krämeri, Elvis Presley och stridsmarscher och de gör det till metal, varvat med de avslutande fyra blästrande låtarna som bara aldrig slutar med sin heavy metal-kaskad. Men bästa låten är vikingaballaden Swords In The Wind.

Ursäkta att Jag avbryter, men det låter så roligt när du nämner Opera, Elvis och Amerika-krämeri i kombination med Manowar som nånting positivt. Har du hört Kings of Metal?

Varför skulle de sakerna vara negativa? Eric Adams sjunger Nessun Dorma med ofattbart stor inlevelse. Variationen på Warriors Of The World är så stor utan att det någonsin låter som något annat än Manowar, och det kan jag bara beundra. Kings Of Metal är också en riktigt bra skiva, men den kommer tvåa i deras katalog för mig.

Ok, Fair Enough. Nå 2 Plattor till.

Keeper Of The Seven Keys Part II är ouppnåelig. Den bästa power metal-skivan och den sitter ohotad på den tronen. Varenda låt är nödvändig inte bara för Helloween eller skivan i sig, utanför genren. Klockren. Eagle Fly Free är den ultimata power metal-låten.

Sedan blir det klurigt... jag frestas att dra till med Somewhere In Time, men om en bara får välja en skiva per band så säger jag nog Ten. Pearl Jams debut hade rå inlevelse, känsla och musikalisk perfektion. Kan mycket väl vara den bästa debutskivan, trist nog har de aldrig nått upp till samma nivå igen. Bästa låten får nog bli Alive, med det där förbannade solot på slutet. Jösses. (Men säg inte till brorsan att den hamnade så här högt upp.)

Är din bror farlig?

Han skäller värre än han biter.

Vad var det som fick dig att börja lyssna på Hårdrock?

Någon låt minns jag inte exakt, men nog var det Maiden alltid. Första skivan, om jag inte minns fel, var Best of the Beast. Det var också en del Black Ingvars där i början. Sedan kom Iced Earth och därefter en skvätt Helloween.

 Vilka är dina 5 favorittrummisar?

Scott Columbus trumsound är det få saker som rår på. Så jävla tungt har ingen någonsin slagit. Bara kolla när han presenteras (ca 10:15) i den här videon: https://www.youtube.com/watch?v=6f5mQCT022o

Nicko McBrain har varit så stadig i alla dessa år. Utan honom skulle nog Maiden inte kunna fortsätta, idag. Med sin sköna stil visar han att det inte alltid behöver vara gravallvarligt.

Brent 'Deadly' Smedley ger Iced Earth energi. Han är on and off mer än Ross och Rachel, men varje gång han kommer tillbaka lyckas han återuppliva trumsektionen. Och hans energiska stil måste en ju älska.

Clive Burr, som hoppade av Maiden på topp. (Och ersatte faktiskt Nicko McBrain i franska bandet Trust, lite kuriosa sådär.) Egentligen behöver jag inte säga mer än Hallowed Be Thy Name så fattar alla.

Morten Gade Sørensen är en av de tightaste trummisarna inom progressiv metal. Hans trummor på Pyramazes fyra skivor är en stor del av vad som får bandet att låta som det gör. Där gillar jag honom bäst, men också i Wuthering Heights är han löjligt bra. Och så ser han snäll ut.

 Om du fick lov att lyssna på en och samma skiva om och om igen i en hel vecka, vilken skulle du då välja?

Jag blir nog tvungen att säga Seventh Son Of A Seventh Son. Jag har svårt att tänka mig att jag skulle tröttna. Men annars är det ofta så att när jag hittar en ny skiva som är sådär överjordiskt bra så går den i stort sett konstant i säkert en vecka. Jag förväntade mig att det skulle ske med The Book Of Souls också, men den är helig och får inte lyssnas sönder.

Nämn 5 låtar som skulle kunna användas som tortyr på dig.

Mycket av det som spelas på radio ger mig huvudvärk. Varför vet jag inte. Men bind mig i en stol och spela Rix FM i två timmar så ska jag lova att jag avslöjar vart jag har gömt guldet.

Har du några guilty pleasures i musiksamlingen? Nån skiva eller låt som du gillar men kanske inte är så stolt över att gilla.

Beyoncés låt Halo tycker jag är löjligt bra. The Trouble With Me Is You med Red McKenzie kan också råka vara femstjärnig i mitt iTunes-bibliotek.

Om du fick lov att välja. Skulle du då börja att endast recensera dansbandsskivor eller börja att leva på endast majonäs som din enda föda?

Vilken bisarr fråga. Jag tror jag skulle välja dansbanden isåfall, för till skillnad från alla äkta true hårdrockare har jag inget emot dansband. Majonäs däremot... usch.

 

 

Skulle du helst helt sluta lyssna på Judas Priest och Iron Maiden eller låta Håkan Hellström ta över som vokalist i Iced Earth? Och ja du måste välja ett av alternativen.

Tusan ta dej, Love Tyger.

Då får väl Håkan ta över då, så har jag fortfarande Iced Earths tidigare alster att åtnjuta, även om jag kanske skulle få låta bli att lyssna på deras Håkan-låtar. Och då har jag ju alla Priests och Maidens kvar, även.

Hade svaret blivit detsamma om Matt Barlow Fortfarande var sångare i Iced Earth?

Nämnde jag 'tusan ta dej'?

Berätta nåt om dig själv som få eller ingen tortyrkamrat vet om.

Jag är Silicon Messiah

Tänkte att jag skulle ta o skriva en skivrecension om en skiva jag köpte i Lördags.
Det är den självbetitlade debuten med Malison Rogue som lirar Progressiv och melodisk Metal som ofta beskrivs som en blandning mellan Queensryche och Iron Maiden.
Gitarristen i bandet heter Bjoerkborg och är en gammal klasskamrat och vän till mig men jag ska försöka att vara så opartisk som möjligt.
Bjoerkborg har lirat i flera band genom åren bland annat ett band som hette Xaiphodius som spelade in en Demo  som hette ”Far Beyond” 2004.
Även Trummisen Doc & Sångaren Zeb i Malison Rogue var med på den demon.
På den Demon fanns en låt som hette ”Neverending Dream” som jag föll för direkt och sedan dess har jag sagt till grabbarna i bandet att de aldrig kommer göra en bättre låt en den.
Xaiphodius lirade lite rakare musik och jag skulle nog placera dom i Facket Power Metal faktiskt, Men sedan dess har mycket hänt och Grabbarna har som sagt blivit mer Progressiva.
Jag har hela tiden Önskat att de skulle gå tillbaka till ”Xaiphodius-Soundet” då det var mer Lättlyssnat och jag har inte de mest Progressiva Öronen i Europa.
Har tyckt att de gjort det lite onödigt svårt för sig ibland.
Men så i Juni 2010 Hände något, Jag fick se Malison Rogue på Scenen i Sölvesborg där de lirade på Sweden Rock Festival.
Blev sjukt imponerad av det jag hörde och såg och en tanke började gnaga i min skalle…”kan jag ha haft fel i alla dessa år?!?!?!”
Därför har förväntningarna på denna plattan varit skyhöga…

Skivan inleds med ”Friend or Foe?” som är en låt jag hört tidigare då de spelade in den när de hette Ashes också.
Men denna nya versionen av låten är många resor bättre, allt har förbättrats och man inser väldigt snabbt hur mycket grabbarna faktiskt utvecklats.
Riktigt grymma gitarrer som får mig att tänka på nämnda Queensryche.
Jag fullkomligt Älskar Stämmorna i Refrängen.
Känns som att den här låten skulle vara ett ganska givet singelval för plattan.
Har faktiskt lite svårt att förstå att folk jag känner spelat i så här grymt bra Musik och jag kan inte lova att jag inte kommer bli lite starstrucked nästa gång jag träffar dom.
Avslutningen på låten när ordet Foe viskas är riktigt snygg.

Skivan fortsätter med ”The Pain You Cause” som fortsätter i samma anda som öppningslåten.
Härlig speed rakt igenom hela låten men jag kan liksom inte riktigt bli av med känslan av att jag vill slå på öppningslåten igen…inte för att denna låten är dålig utan för att öppningslåten är så sjukt bra.

Efter att ha lyssnat på öppningslåten några gånger till så lyckas jag till slut lyssna på tredje låten ”The Griever”.
Låten har ett ”luftigt” intro som är riktigt grymt.
det står ganska snart klart att de sänker tempot en del i denna låten men den håller sig ändå i samma fack som de tidigare låtarna.
Väldigt fin text på denna låten men det är trots allt den låten på skivan jag har haft svårast för.
Gillar verkligen bryggorna men Refrängen kommer jag inte riktigt överrens med.

Låt nummer 4 är ännu en låt som jag Hört innan och verkligen gillar… ”My Mistakes” heter den och är en riktigt mäktig låt som är det närmaste ballad man kommer på denna plattan.
Demoversionen av denna låten hade en lite annorlunda refräng där frasen ”Forgive me for my mistakes” upprepades mer och jag måste säga att jag saknar upprepningen lite.
Hur som helst så tycker jag verkligen att det här är en grym låt.
Det är tydligt att den är med på Plattan för att den är tillräckligt bra och inte för att plattan borde ha en Ballad.
Övergången från denna låten till nästa är en av skivans absolut snyggaste partier och för mina tankar till ”Civil War” med Guns ´n Roses.

Komiskt nog får de första 3 sekunderna av denna låten mig också att tänka på en känd låt… ”Poison” Med Alice Cooper.
Men jag blir väldigt glad när jag märker att det är ”The Lonely Road” som kommer istället.
Nu trappas tempot upp igen och jag fullkomligt ylar ”Waiting For a Sign”!!!!
Har antagligen väckt några grannar nu eftersom det är mitt i natten men det får det vara värt när det låter så här jävla bra.
Gillar verkligen avslutningen på låten med de akustiska gitarrerna.

”Scars” var den låten som imponerade mest på mig när jag såg bandet på SRF och nu när jag kan lyssna på den på skiva så förstår jag verkligen varför.
Jag har alltid varit svag för Episka och storslagna låtar.
Är så kär i refrängen på denna låten att det skulle förvåna mig om jag inte är vräkt imorgon bitti.
Massa grymma körer och underbara tempoväxlingar.
Eftersom jag själv inte är musiker så har jag ingen aning om hur jag ska beskriva det eller egentligen vad fan han gör med gitarren men 4.48- 4.58 är helt jävla underbart.
Endera har bandet blivit mindre Progressiva eller också har jag blivit mer progressiv för detta är helt sjukt bra.
Måste ge beröm till Zeb och Kören här för sången är det som verkligen sticker ut för mig på denna låten.

”We´re all born Sinners” är en låt som jag inte hört innan men jag har ändå haft höga förväntningar på den eftersom jag  tycker det är ett grymt namn på låten.
Nu är det lite högre tempot tillbaka igen och jag gillar verkligen denna låten även om jag fortfarande har lite andnöd efter ”Scars”.
Stör mig lite på att jag tycker låten påminner om någon annan låt men jag kommer inte på vilken.
I slutändan så infrias de höga förväntningarna.

På avslutande ”Everything Fades” får Zeb sällskap vid mikrofonen av Johanna Lewerin.
Tycker deras röster passar mycket bra tillsammans.
Delar av låten känner jag igen från en Äldre Xaiphodius låt som jag känt till som ”Nothing and Everything” men den kanske också hette ”Everything Fades” inte riktigt säker.
Hur som helst så är det en av mina favoritlåtar med Xaiphodius och den var Råare i sin produktion och kändes tyngre också och jag saknar faktiskt den råa känslan.
Så till en början var jag faktiskt besviken på denna versionen men efter att ha gett några chanser till så har jag blivit kär i denna också.
Och jag kan ju fortfarande lyssna på Xaiphodius versionen om jag vill…så i slutändan är jag nöjd för nu har jag 2 versioner av låten jag verkligen gillar.
I Refrängen är sången så fantastiskt bra att det blir en av skivans absoluta höjdpunkter.

Detta är en riktig jävla kanonplatta som har ungefär lika delar fart och känsla.
Mina favoritlåtar på skivan är ”Friend or Foe?”, ”Everything Fades” och Framförallt ”Scars”.
Vad gäller den gamla Xaiphodius låten ”Neverending Dream” så hade jag nog fel om att de aldrig skulle göra bättre låt för ”Scars” är bättre…Men jag blir fortfarande glad av ”Neverending Dream” på ett sätt som få låtar lyckas med.
Så vad blir slutsatsen?
Jag får nog erkänna att jag antagligen haft fel alla dessa år… och vem är jag egentligen att uttala mig om det överhuvudtaget…jag kan varken skriva eller spela Musik.
Så slutsatsen blir nog att stenar inte ska försöka lära fåglar att flyga.

Bara att lyfta på hatten och Gratulera Doc, Pete, Bjoerkborg, Zeb och alla andra som haft ett finger med i produktionen…sjukt imponerad!

Nu får det väl ändå vara bra?

2005 släppte Helloween ”Keeper of the Seven Keys:The Legacy” som därmed blev en fortsättning på de två klassiska släppen från 1987 och 88 med Samma namn (Keeper of the Seven Keys & Keeper of the Seven keys II) och redan inna skivan kom var jag lite irriterad eftersom jag visste att de aldrig skulle kunna leva upp till standarden som gruppen satte.
Och utan Micheael Kiske vid mikrofonen så tycker jag fan inte att man har rätt att döpa en skiva till Keeper of the seven keys.
Men hur som helst så kunde jag inte låta bli att bli jävligt nyfiken när skivan väl kom så givetvis köpte jag den…och precis som jag hade gissat så var skivan en besvikelse.
Tyvärr så är 80 % av Helloweens skivor släppta efter 1988 till stor del besvikelser men jag köper dem ändå bara för att det är Helloween så de behöver inte göra uppföljare för att folk ska köpa deras skivor.
Men självklart är det kosing allt handlar om, grabbarna i helloween inser ju att de kan tjäna lite extra på att döpa en skiva så och det stör mig som fan.

ett år senare kom ”Operation: Mindcrime II” med Queensryche som är en uppföljare till deras klassiska släpp ”Operation: Mindcrime” från 1988 (Hur många klassiska hårdrocksplattor gjordes det egentligen 1988???).
Och detta kan jag egentligen inte uttala mig så mycket om då detta inte är nån favoritgrupp för mig och jag är inte superinsatt i nån av dessa 2 skivor men vad jag har förståt så är detta verkligen en uppföljare i tema och allt men att den inte håller samma standard som ettan så jag tycker nog att det var lite synd i alla fall.

2007 var det Kai Hansens tur att följa trenden då hans skötebarn Gamma Ray gav ut ”Land of the Free II” (ettan släpptes 1995) och det tycker jag också var ett ganska fult trick.
Tycker inte de kan säga att ”Vi fick lov att döpa skivan till det för den följer samma tema”, för alla deras jävla skivor följer samma tema och låter i stort sätt likadant.
Så det måste bara ha handlat om pengar.
Och som jag skrivit förut så förstår väl jag också att musiker vill tjäna pengar men jag tycker att man kan göra det på olika sätt.
Tycker inte man ska försöka leva på gamla meriter på det här sättet och inte försöka släppa samma skiva en gång till.

Och nu till det som drog igång min irritation denna gång.
Labyrinth, ett progressivt metalband från Italien som började som ett Power Metal band men som mer o mer lyckats tvätta bort den stämpeln.
De släppte en skiva 1998 som heter ”Return to Heaven Denied” som blev deras ”genombrott” om man kan kalla det så när det gäller ett band som är så pass okänt som dom ändå är.
Nu har de nyligen släppt ”Return to Heaven denied II” där de gör allt för att låta som de gjorde för 12 år sedan…och det är idiotiskt på flera sätt.
För det första är sån musik inte särskilt populär idag.
För det andra så släppte de skivorna ”Freeman” 2005 och ”6 days to nowhere” 2007 som båda är riktiga kanonplattor men sina sköna progressiva inslag så nu känns det som de tar massa steg i fel riktning genom att gå tillbaka till soundet de hade för 12 jävla år sedan.
För det tredje så tror jag att de överskattar storheten i skivan de släppte 1998, tror inte den är ansedd vara en så bra skiva som de tror.
Blir riktigt upprörd här!
Vad kommer här näst? Svenne Rubins släpper ”Sex Män i Skor del 2”????

USCH!

Cannibal Corpse & Sömn är ingen bra kombination!

Nu har jag legat i en timma och försökt somna till Lars Winnerbäck...
Det brukar fungera toppen...men inte inatt inte :(
Så då tänkte jag att jag skapar en blogg istället...vet just nu inte hur mycket jag kommer skriva i bloggstackarn...det återstår att se  :)
Nej nu ska jag sova iallafall, provar om det funkar bättre att lyssna på Cannibal Corpse ;)

För övrigt ska jag på Volbeat imorgon...eller idag blir det ju....Yeah Baby!


Peace Out